egentligen vill jag vara kompis med er igen, men jag orkar inte. jag orkar inte gå igenom det igen, jag orkar inte må dåligt i flera dagar efter att ha träffat er EN kväll. det funkar inte, jag funkar inte om det ska vara så.

jag saknar att ha någon att ringa när det hände kul grejer. eller någon att ringa när det hände tråkiga grejer. eller någon att bara ringa. jag saknar långa sms-sessions, jag saknar att tokdryga på msn, jag saknar att hjälpa er med läxorna när ni inte orkade göra dom själv. jag saknar att småbråka om att ni var så puckade, jag saknar att sitta och tjocka chips framför en film, och att bråka om att jag tog för mycket plats i soffan. jag saknar att stressa på er för att komma i tid till lektionerna, och att alltid behöva kolla om ni hade rätt grejer, penna och sudd.

jag saknar er, och jag saknar allt vi gjorde tsms, men jag saknar inte känslan av utanförskap som egentligen alltid var där. jag saknar inte hur ni "glömde" mig ibland. jag saknar inte hur det egentligen inte var vänskap, det var mer som att ni lät mig vara med er, och som att jag skulle vara tacksam för att ni ens bevärdigade mig en blick.

det går att ändra på allt det här, men jag tänker inte ta första steget. jag tänker inte göra det den här gången, jag tänker inte vara den som kommer krypandes för att be om förlåtelse för att jag finns. det har jag redan gjort alldeles för många gånger. det funkar inte. om det ska funka kräver det förändring. från alla håll, visst, men det krävs att någon börjar förändras, och det kommer inte vara jag, för jag har redan försökt. det hjälpte inte.